Carpe Diem
Hej! Ligger i soffan och tar det extreeemt lugnt, med lill kisse!
Har en funderare som jag tänkte blogga om.
Livet är utifrån mina erfarenheter som en hel cirkus, då karusellerna på grönalund visar hur livet kan göra sig så olyckligt då karusellen slår en fruktansvärd lop ner och på bara några sekunder efter så lever man som den lyckligaste människan i hela världen, upprymd och odödlig. Det går upp och ner. Det är läskigt samtdigt som man njuter av räddslan man får då karusellen gör en jätte lop. Eller så bryter vi ihop av både gråt och skratt när vi vandrar omkring i läskiga huset på grönalund vilket kallas spökhuset.
Tänkte blotta upp en händelse och förklara vad jag menar.
För ca 2 år sen så sa min allra käraste morfar hejdå till världen med ett sista andetag då han inte orkade besegra cansern. Jag minns allt precis som det var igår allt kom som en kallducsh ett häftigt slag, ärrade mig för resten av mitt liv.
Visste att morfar inte var frisk och kry och att allt inte stod rätt till. Jag och min dåvarande bästa vän begav oss av till sundsvall för att unmgås med hennes farmor och farfar. Började misstänka att det inte stod rätt till då varken mamma eller pappa hade hört av sig till mig på hela visstelsen. Lånade telefonen och ringde det jag minns är att pappa svarar och jag frågar hur det är med morfar, pappa svarar kort med en klang på rösten som jag inte trodde fanns, morfar har canser och är svårt sjuk det har spridit sig i hela kroppen. Att veta att någon som jag håller så kär och så näsra har en sjukdom i kroppen som har brytit ner varenda cell i kroppen och inte låter min morfar leva mer fick mig att tappa luften och fick en enorm själsig klump. Jag var 32 mil bort och kunde bara vänta in tiden för att få åka hem.
Väl hemkommen åkte jag och mamma till morfar det sista jag minns är tusen krokodil tårar sprutade ut från mina tårkanaler som inte längre var kanaler mera som niagara fallet. Mamma, mormor och jag satt där hos morfar till sista andetag och sista tår. Allt jag önskade var att han skulle vakna och säga åt mig att jag måste sköta skolan, läsa och göra rätt för mig.. Minns att mormor bad mig öppna fönstret för att släppa ut den lilla fågeln så att han kunde flyga iväg från onda canser och aldirg mer behöva sitta i rullstol.. Morfar.
Det är det här jag menar med Uppåt och neråt, trodde aldrig för mitt liv tt jag skulle kunna gå vidare igen men här sitter jag, jag mår bra har det bra. Bearbetingen var lång och plågsam det tog enormt lång tid. Självklart finns morfar hela tiden i min tankar men inte lika intensivit sårbart, vissa stunder så dyker han upp mer och andra mindre.
Det jag vill ha sagt är att allt, alla omöjliga, möjliga motgångar löser sig tillslut. Man går vidare lever sitt liv som om det inte kom en nästa dag.
Jag älskar dej min finaste morfar!
/ M
Har en funderare som jag tänkte blogga om.
Livet är utifrån mina erfarenheter som en hel cirkus, då karusellerna på grönalund visar hur livet kan göra sig så olyckligt då karusellen slår en fruktansvärd lop ner och på bara några sekunder efter så lever man som den lyckligaste människan i hela världen, upprymd och odödlig. Det går upp och ner. Det är läskigt samtdigt som man njuter av räddslan man får då karusellen gör en jätte lop. Eller så bryter vi ihop av både gråt och skratt när vi vandrar omkring i läskiga huset på grönalund vilket kallas spökhuset.
Tänkte blotta upp en händelse och förklara vad jag menar.
För ca 2 år sen så sa min allra käraste morfar hejdå till världen med ett sista andetag då han inte orkade besegra cansern. Jag minns allt precis som det var igår allt kom som en kallducsh ett häftigt slag, ärrade mig för resten av mitt liv.
Visste att morfar inte var frisk och kry och att allt inte stod rätt till. Jag och min dåvarande bästa vän begav oss av till sundsvall för att unmgås med hennes farmor och farfar. Började misstänka att det inte stod rätt till då varken mamma eller pappa hade hört av sig till mig på hela visstelsen. Lånade telefonen och ringde det jag minns är att pappa svarar och jag frågar hur det är med morfar, pappa svarar kort med en klang på rösten som jag inte trodde fanns, morfar har canser och är svårt sjuk det har spridit sig i hela kroppen. Att veta att någon som jag håller så kär och så näsra har en sjukdom i kroppen som har brytit ner varenda cell i kroppen och inte låter min morfar leva mer fick mig att tappa luften och fick en enorm själsig klump. Jag var 32 mil bort och kunde bara vänta in tiden för att få åka hem.
Väl hemkommen åkte jag och mamma till morfar det sista jag minns är tusen krokodil tårar sprutade ut från mina tårkanaler som inte längre var kanaler mera som niagara fallet. Mamma, mormor och jag satt där hos morfar till sista andetag och sista tår. Allt jag önskade var att han skulle vakna och säga åt mig att jag måste sköta skolan, läsa och göra rätt för mig.. Minns att mormor bad mig öppna fönstret för att släppa ut den lilla fågeln så att han kunde flyga iväg från onda canser och aldirg mer behöva sitta i rullstol.. Morfar.
Det är det här jag menar med Uppåt och neråt, trodde aldrig för mitt liv tt jag skulle kunna gå vidare igen men här sitter jag, jag mår bra har det bra. Bearbetingen var lång och plågsam det tog enormt lång tid. Självklart finns morfar hela tiden i min tankar men inte lika intensivit sårbart, vissa stunder så dyker han upp mer och andra mindre.
Det jag vill ha sagt är att allt, alla omöjliga, möjliga motgångar löser sig tillslut. Man går vidare lever sitt liv som om det inte kom en nästa dag.
Jag älskar dej min finaste morfar!
/ M
Kommentarer
Trackback
